Så kom hon då äntligen, vår Vibeke, steg upp på scenen, där bioduken uppfylldes av ett julpyntat hem med gran, sprakande ved i öppna spisen och fallande julesnö utanför fönstren, och tog plats i stolen som den historieberättare hon är. Vi satte oss tillrätta som förväntansfulla barn som andaktsfullt vill höra hur det var en gång. Hon lyfte upp sin bok med mängder av lösa blad och komihåg-lappar och läste: ”… det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då kommer vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi kommer med ett stort dån som ett vattenfall” ur Röda rummet av August Strindberg och lade till: Men det var inte i Stockholm det hände. Det var i Sundsvall.
Vibeke Olsson Falk tar oss tillbaka till tiden då sågverken etablerades utmed kusten. Plötsligt behövdes arbetare, många arbetare. Många av de som på olika sätt fått arbete på sågverken kom från omlandet eller ”bondesamhället” och hade med sig en form av självhushållningsekonomi, vilket gav en viss trygghet. Men tryggheten var inte tillräcklig utan successivt växte ett verkligt klassamhälle fram med tydliga orättvisor. Men parallellt med framväxten av det nya klassamhället växer en folkrörelse fram. Här är det frikyrkan som etableras och samlar de nyinflyttade till i en ny gemenskap. Det spirade därför ett hopp om en ljus framtid, eftersom det fanns arbete att få och en hopp om frigörelse i det budskap frikyrkans förkunnade, som lyfte upp den enskilde människans värde.
Men så kom den stora sågverksdepressionen och många verk stod på katastrofens brant. Industrin fick då ett statligt stödlån för att kunna överleva. Trots detta sänktes lönerna till arbetarna med 20 – 25% och missnöjet var stort. Eftersom många var organiserade i skilda frikyrkor kunde man förenas om att demonstrera, det vill säga visa sitt missnöje med situationen. Den 27 maj 1879 lade man ned arbetet och tågade för att samlas på Skarpskyttelägret i Skönsmon. Demonstrationen skulle vara och blev fredlig och man framförde önskemålet att lönerna skulle återställas till tidigare nivå och att krogarnas dryckesutskänkning skulle förbjudas på söndagar. Det som hände var att de människor som, tidigare enbart betraktats som arbetskraft och själva inte sett sig som något annat, genom frikyrkans budskap fått ett värde, en gemenskap och kraft tillsammans.
Myndigheterna reagerade med panik. Landshövdingen kallade in hjälp från militären och flottan som ställde upp med cirka tusen soldater och sex kanonbåtar. Men inget hände, inga skott avlossades och inga blanka bajonetter användes. Många sågverkspatroner ville hitta ett sätt att till viss del tillmötesgå arbetarnas krav/önskemål, men myndigheterna genom landshövdingen var omedgörliga. Man skulle inte ge efter för kraven, eftersom det kunde uppmuntra till liknande aktioner på andra håll och efter några dagar avblåstes strejken utan att något av de strejkandes krav tillmötesgåtts.
Tidningsartiklar var knapphändiga och strejken omnämndes men då till landshövdingens fördel och rådighet. Om varför man strejkade skrevs inte mycket, möjligen att det var de så kallade ”läsarna” som hade uppviglat arbetarna att strejka.
Strejken förändrade ingenting just då men kom att belysa orättvisorna och förtrycket mot stora grupper i samhället och lade grunden för arbetarrörelsen och rösträttsrörelsen och i sin förlängning framväxten av ett demokratiskt samhällsskick. Givetvis ville man från myndighetshåll straffa de som agiterat för och startat strejken, men det svenska rättssamhället höll för trycket och ingen blev dömd.
Om mycket mera fick vi höra, men Vibeke kom gång på gång, med värme och respekt, tillbaka till vad som hände i Sundsvall 1879 då man förenat sig mot förtrycket och förlorat men vunnit respekt för framtiden och banat väg för det samhälle vi har idag.
Så stängde Vibeke sin bok där framme på scenen nedanför julgran och brasa och vi i den fullsatta Programsalen kände en förunderlig värme och tacksamhet för de som vågade gå tillsammans, inte bara för sig själva, utan även för oss.