Filmvisning och besök av regissör Andreas Öhman
En fullsatt biosalong, förväntan, spänning och en ödmjuk filmskapare
som ber att få återkomma efter det att filmen visats. Ridån dras ifrån
och en alldeles ny film spelas upp. Det handlar om en stressfylld
planering för en publicering av en tecknad bok som ännu är utan
en säljande titel. Huvudrollsinnehavarens inre monologer tar form
av fantasifulla animeringar vilka uttrycker självanklagelser, undertryckt
och oförlöst sorg, saknad och skuld. Som om detta inte är nog kolliderar
arbetet med föräldrarnas vilja att samla sina barn för att förbereda ett
kommande arvskifte i samband med firandet av en sjuttioårsdag.
Detta försök att ena familjen riskerar att skapa motsättningar och
konflikter som söndrar.
Hela filmen har sitt ursprung i regissörens egen barndom och uppväxt
i en liten by invid Ångermanälven. Barndomens lek och lust bröts abrupt
av en fruktansvärd tragedi som drabbade familjen. Likt barn som råkar
ut för något starkt traumatisk, kom han att bära en sorg och en skuld
för det som inträffade. Just detta självanklagande hos huvudpersonen
blir därför själva drivet i handlingen. Men om den skulle utspelas ur hans
eget perspektiv skulle den aldrig kunna göras och därför byter han plats
och låter huvudpersonen bli den saknade och älskade. Utifrån denna
karaktär kan han spela ut hela känsloperspektivet och gör det med värme,
kärlek och humor. För att det ändå ska bli autentiskt måste platsen för
händelsen bli hembygden med gården, sågverket, landsvägen och skogen.
Den välskötta skog som vi trodde att allt handlade om och som skulle
bevaras för framtida generationer, blev själva platsen för försoning och
förlåtelse. När eftertexten till ”En dag kommer allt det här bli ditt”
rullar på bioduken, sitter vi i publiken förundrat lyckliga och känner,
att idag blev allt det här vårt.
Göran Wallin