Hana växte upp i Saudiarabien under påvra förhållanden, men lyckades ändå få
del av världen utanför, via gamla dammiga böcker, ofta klassiker, som hon hittade
i sin fars loppmarknadsbutik. Även tidningar, de få som fanns fascinerade henne.
När hon fick den vanliga vuxenfrågan, som barn ofta får – ”Vad ska du bli, när du
blir stor?”, svarade hon ”Journalist”. ”Men lilla vän, vad är det för mening att bli
journalist? Tidningar använder ju vi som tallriksunderlägg. (Man dukade i regel
direkt på marken.) Det är ju onödigt att lägga kraft på det!”
Flickor och kvinnor är långt ifrån jämställda pojkar och män, tex får pojkar/män cykla
och köra bil, men inte flickor/kvinnor. Skolorna är segregerade, där flickskolorna har
nummer och pojkskolorna namn efter kända män. Flickor kan inte åka någonstans
själva utan att ha en förmyndare med sig, vilken vid behov kan vara en tonårig lillebror.
Via en väldigt krokig väg, kantad med diverse vita lögner och påhittighet blev ändå
Hana Al-Khamri till slut journalist.
Hon skrev artiklar under manlig pseudonym och fejkade att hon hade en praktikplats
på ortens tidning, efter att flera gånger fått nej, när hon efterfrågat praktikplats. Så
småningom undrade chefen vem den där ”mannen” var, han som skrev så många bra
artiklar, ofta med klassiska böcker som grund. (De som Hanna hittade på sin pappas
loppmarknad.) Han kom inte ihåg att han anställt någon med det namnet. Hana blev
avslöjad och fick så klart sparken.
Iklädd burka lyckades Hana göra intervjuer, som hon fick in i några tidningar. Ingen kände
ju igen henne.
Hana läste in sig på psykoanalys, via en Freud-bok från hennes fars loppmarknad, sa sig
vara journalist och fick en intervju med chefen på ett mentalsjukhus, en artikel som sen
kunde publiceras i en tidning.
För 11 år sedan kom Hana till Sverige, och lärde sig snabbt svenska. Hon läste mycket om
kvinnornas situation i början av 1900-talet, om hur man arbetade för kvinnors jämställd-
het och rösträtt och fann många likheter med det hon själv upplevt i Saudiarabien.
Efter en upplysande och mycket intressant föreläsning på 1,5 timme var det ingen i
auditoriet som lämnade salongen oberörd.
Nu frilansar Hana som journalist i Sverige.
Ingrid Wallin