2025 03 11, Bent Fridholm i fullsatt salong på Bio Drakstaden
När man för 100 år sedan såg ut över det som kallades Norrmalm såg man längor av röd- eller omålade träbyggnader. Det var hus av olika kvalitet och utförande allt från vackra, välskötta byggnader till enkla trähus som var på väg att sjunka ner i blåleran. Backar man till 1800 fanns här ett varv och smedjor. År 1803 började det brinna i en klensmedja på området och på grund av att det fanns mycket trämaterial från varvet på marken runt smedjan fick elden rejält fäste och en ogynnsam vind såg till att sprida ett gnistregn över ån och in över Sundsvalls centrala delar. Stadsbranden 1803 var ett faktum och gjorde 2/3 av invånarna i staden hemlösa. Stadsdelen Västermalm med kyrkan drabbades turligt nog inte av branden. Återbyggnaden av Sundsvall och Norrmalm skedde snabbt och man flyttade varvet bort från staden – mera på grund av landhöjningen än av säkerhetsskäl. Därmed frigjordes mark till bl a bostäder. År 1847 såldes den första tomten till skepparen Olof Ström, som då flyttade ett hus från Alnö och placerade det på tomten. Omkring 1867 var Norrmalm i stort sett uppbyggt med hus av olika slag, det mesta byggt i trä. Man byggde utmed två långgator, Norrmalmsgatan och Skeppargatan. Tvärgatorna däremellan fick namn med båtsanknytning och det finns endast ett gatunamn som blivit kvar till idag – Urvädersgränd.
Längst med ån uppfördes tolv magasin – de så kallade Saltmagasinen dit man fraktade de varor som behövdes i staden och dess omgivning med fartyg under den segelbara tiden under året. Dessa lagerlokaler tappade sin betydelse när järnvägen drogs till Sundsvall och varor kunde transporteras hit under hela året.
Många av husen på Norrmalm var byggda med innergårdar där man kunde ha tamboskap vilket satte sin prägel på stadsdelen. Den här stadsdelen, i den inte allt för vackra staden Sundsvall, överlevde den stora branden 1888. Efter denna förödande brand byggdes Sundsvall upp igen men nu till något helt annat. Stenstan förändrade staden helt och hållet. Från att ha varit en lite ruffig trästad blev den en modern stad som vittnade om rikedom och framtidstro. Men inte Norrmalm. Norrmalm såg ut som förut –en bebyggelse byggd på ett vattensjukt område med trånga tvärgator och öppna rännstenar samt dåliga sanitära förhållanden. Dessutom drogs många säsongsarbetare, som övervintrande sjömän, till kvarteren, som sågs bland övriga stadsinnevånare som ett mindre fint – eller rentav ett område med dålig klang. Det var inte rättvisande eftersom Norrmalm hade alla typer av fastigheter – från ypperliga och tjusiga trähus till ruffiga pörten. Och det fanns personligheter på Norrmalm som exempelvis polisen Gammeljonke med sina ömma fötter eller Gerda Larsson som öppnade sitt nykterhetscafé och Anna Björkman Hyldén en av Sundsvalls första stadsbarnmorskor som bistod vid 2084 förlossningar. Kanske minns någon möjligheten att som barn få köpa sig en strut kaksmulor för tio öre på Palms konditori och kanske såg man resande ta in på hotell Bristol där paret Bryner erbjöd övernattning som var både billig och ren. Nu hjälpte det inte med den reklamen, eftersom Länsstyrelsen antog ett nybyggnadsförbud på området 1939, vilket helt stoppade utvecklingen av området. I en generalplan för Sundsvalls 1954 markerades Norrmalm som ett område som skulle saneras och öppnas för nybyggnation. Fyra år senare köpte SCA in kvarteret Notvarpen och rev alla gamla byggnader för att uppföra sitt huvudkontor. Dessutom behövdes det parkeringsplatser och då fortsatte rivningen – dessvärre med många av de finaste träbyggnaderna på gamla Norrmalm. Sedan har det fortsatt med ännu mera parkeringsplatser, ett antal stora byggnader och sist, för några år sedan – ett stort hotell – troligen rent men knappast billigt. Kvar av det gamla Norrmalm finns bara ett träd på en innergård i SCA-huset och ett av de tolv gamla saltmagasinen – som flyttats upp till Norra berget. Ja, och så den gamla tvärgatan Urvädersgränd fast den har flyttats i sidled.
Bent Fridholm tog oss med på en resa tillbaka i tiden till de gamla kvarteren på Norrmalm och till ett annorlunda Sundsvall, som idag nog skulle anses vara både pittoreskt och värt att vårda.
Ingrid och Göran Wallin