Michael H. Lindgren 2025-04-03, forskare, lektor mm
Det är föga förvånade att ett tekniskt intresse under tidigt femtiotal tar sin början i ett Meccano – en låda med byggelement i metall för barn och ungdomar. Mera speciellt är att den unge Michael i späd ålder tillverkar en egen elektrisk stol och placerar sin lillasyster i som provperson. En upplevelse hon vedergäller först i vuxen ålder och då som legitimerad tandläkare med Michael i en moderna elektrisk stol som normalt används i hälsobringande syfte. Men inte då man sedan barnsben gått och ruvat på en hämnd tillräckligt plågsam för att göra udda jämnt.
Efter en egenhistorisk inledning tog Michael med oss på en tidsresa som beskrev människans och civilisationens utveckling och där den ”röda tråden” var tiden och utvecklingen av förmågan att mäta tid. Redan i Babylon 5000 år f Kr tittade man på stjärnor och planeter för att komma åt dygnet, året och årstiderna. Det finns bevis för att ett solur konstruerats omkring 3 500 år f kr, där skuggan var själva tidvisaren. I Rom uppfördes en över trettio meter hög obelisk, vars skugga angav tiden. Det första skriftliga beviset på tidsangivning finns i meningen ”Möt mig i olivlunden, när min skugga är 16 fot.”
Behovet av att ange en viss tidslängd kommer längre fram och då framförallt i kyrkan och i klosterväsendet. Man använder timglas och de första mekaniska uren skapas.
De första mekaniska uren kom på 1200-talet, och placerades som tornur i de stora katedralerna. Under 1500-talet kom klockorna i 30-40 cm höga järnkonstruktioner som stod på golvet och drevs med lod upphängda på trissor i taket. När Galileo Galilei på 1600-talet upptäckte pendels princip genom att studera en stor kyrktakkrona, som kommit i svängning, kunde man få klockan mer exakt och den kunde klara sig utan service i flera hundra år.
Michael visade bilder på det alarum (järn-ur) som han byggde i samband med femhundraårsjubileet i Vadstena för den heliga Birgitta. Ett ur som fungerade då och tickar på än idag.
Allt eftersom tiden går förfinas uren och deras exakthet blir bättre och bättre. Järn-uren ersätts av mässingsverk och mindre ur tillverkas med fjäderdrivna verk med så kallade fusee – en detalj som utjämnar fjäderkraften. Ankaruren kommer och utvecklas och förfinas. Kraven på urens exakthet blev särskilt stor när de långa upptäcktsresorna sker. Man behövde tidsangivelser som kunde ange var någonstans på vår jord de befann sig. Michael lade ned mycket tid på att beskriva den kanske skickligaste urmakaren John Harrisons olika urverk. Klockor med en exakthet som är ofattbar.
Ja nog blev det en tidsresa värd att minnas och tiden – ja den gick som vanligt fort när man får vara med om något så fascinerande och intressant.
Ingrid och Göran Wallin